Olle Rosenqvist

Olle Rosenqvist.

Olle – fotografen, äventyraren, djur­vännen, musikälskaren.
Mannen med den enorma karisman avled den 8 november 1999

 

Fotograferingen var hans liv! Är det någon av er som sett Olle utan sin kamera? Redan som 10-åring sålde han sina första bilder till dagspressen. Och som 12-åring lyckades han få en praktikplats på Frids Foto – en av de främsta kamerakännarna på den tiden. Han utbildades till porträttfotograf av den förnämsta porträttateljén i Stockholm – Hovfotograf Welinder, Jaeger och Bergne – och blev fullfjädrad i porträttfotograferingens och ljusläggningens mysterier.

I ridgebackvärlden har vi också kunnat njuta av hans otaliga fina bilder på favoritrasen. Det var inte många Ridgeback Specialer som Olle missade och på Stora Stockholm såg vi honom årligen med sina kameror.

1970 registrerades hans kennelnamn Roseridge, baserat på hans efternamn, och något år senare gick jag in som delägare. Du kan läsa mer om varför just ridgebacken blev ”hans” ras i nästa kapitel. 1973 var Olle en av initiativtagarna till SRRS och 1995 blev han hedersledamot.

En av hans många passioner var att resa. Man kan föreställa sig hans lycka när han under sin militärtjänstgöring fick resa jorden runt som fotograf med utbild­ningsfartyget Älvsnabben. En annan av hans minnesvärda fotoresor gick till Lambaréné i Franska Ekvatorial-Afrika, där han besökte Albert Schweitzers sjukhus för spetälska. Att få träffa denne enstöring till man var få förunnat, men Olle lyckades. Efter resan brevväxlade han också länge med Schweitzers närmaste medarbetare; sjuksköterskan Alice.

Musiken var också en stor del i hans liv – jazzskivor med Jan Johansson och Ella Fitzgerard spelades ständigt i vårt hem – blandat med komiker som Shelley Berman och Hasse & Tage. Jag hoppas att många av de gamla underhållarna finns där han nu befinner sig, för då är Olle i sitt paradis!

Jag kom in i hans liv i slutet av 60-talet och tillsammans gjorde vi många fantastiska resor. Det blev en hel del eftersom vi hade förmånen att kunna resa billigare genom mitt arbete. Men Olle nöjde sig aldrig med de resmål charterarrangören sett ut. Nej, så fort som möjligt iväg så långt bort från turistlivet som det gick. Det var inga avkopplande viloresor vi for ut på – de var snarare äventyrsresor, utan vare sig rast heller ro.

Speciellt minns jag den gången när vi gav oss ut i vildmarken på Sri Lanka för att släppa en hel kull trädormar fria. Jag glömmer aldrig när Olle öppnade påsen och innan jag hunnit blinka hade de små effektivt kamouflerat sig i lövverket. Det där med djur var en annan av Olles passioner, så när trädormshonan i hans samling födde ungar, mitt i smällkalla vintern var det bara att ge sig iväg till ormens hemland med hela familjen. En annan minnesvärd resa var när vi, på jakt efter en endemisk ödla som Olle ville införliva i sin samling, blev övergivna av vår chaufför och vägvisare ute i ödemarken i Mexiko. En bonde som kom ridandes på sin åsna ledde oss tillbaka till civilisationen.

Eller den spännande resan till maffiafängelseön Linosa – en liten pytteö mellan Sicilien och Tunisien … Eller när vi åkte vespa runt hela Ibiza … Eller när vi övernattade hos en fiskarfamilj på Santorini … Eller när vi lyssnade på den ödesmättade tystnaden i Atlas­bergen … Eller när vi beundrade det magiska morgonljuset över fiskebåtarna som gav sig iväg från Senegals strand … Eller det otäcka minnet när polisen misshandlade honom för att han fotograferat en bedårande liten flicka – framför ett militärt monument i Tunisien …! Eller när … ja, minnena är många. Livet tillsammans med Olle var aldrig långtråkigt.

Olles intresse för och kärlek till djur var enormt. Det var Olle som hoppade av landsvägsbussen och förkortade pinan för den stackars påkörda hunden den där gången på Ceylon. Hans kärleksfulla sätt att hantera en kobra eller mamba var impo­nerande och hans bilder på de här djuren är helt enastående. Under en vild period av sitt liv hade han t o m en tam puma! Hans tålamod var obegränsat när det gällde djur – hans tålamod när det gällde människor var däremot begränsat.

Om man ska vara riktigt ärlig så var Olle alltid arg! På någon eller något!

I mitten av 80-talet gick vi skilda vägar. Vi hade kontakt ända fram till hans bortgång och jag vet att han tycker att han haft ett innehållsrikt liv eller som han sa ”han hade upplevt mycket mer i livet än de flesta andra”.

Jag är säker på att det inte var en tillfällighet att SKK:s bekräftelse på att jag nu är ensam innehavare av kennel Roseridge var daterat på Olles födelsedag den 11 januari. Jag är övertygad om att det var en hälsning att han är stolt och glad över att hans kennelnamn Roseridge lever vidare in på 2000-talet.

Farväl Olle!

Din Sonja

 

SonjaOlle Rosenqvist