header_02

Breed history

For my English speaking visitors this article is highly recommended:
Mylda ArsenisBreed to meet a need

Nedanstående är hämtat ur ”The Rhodesian Ridgeback – The Origin, History and Standard” av Major T.C Hawley, publicerad 1957. Vi tackar Natalie Carlton i USA (som numera har copyright på boken) för tillstånd att publicera översättningen som är gjord av Adrienne Florman och hoppas på en trevlig läsning!

Under mitt besök i Rhodesia 1946 för att studera deras ridgebacks, hade jag turen att få träffa fru Jessie Lovemore från Salisbury, dotter till den framlidne kyrkoherden Charles Helm från Bulawayo. Hon kom ihåg att hennes far en gång omkring år 1879 kom hem med två ridgeförsedda hundar från en resa till Swellendam. Hon mindes gamla Powder, en stor greyhoundsliknande tik, som var en trogen vakthund och vars mod vid jakt snart gjorde henne vida berömd.

Rhodesia var då ett land med överflöd på lejon och annat storvilt. Det är betecknande att han förde med sig just den här sortens hundar. Det fanns verkligen inget utrymme för bortskämda sällskapshundar. Hundarna måste göra rätt för sig och det gjorde de också, eftersom de var av gammal boerhundstam och hade de egenskaper som krävdes. Dessa var de hundar som gav upphov till den stora hundras som saknar sin jämlike vad gäller lejonjakt och som nu heter Rhodesian ridgeback

”En del av avkomman till denna ursprungliga import”, skriver C H Edmonds 1923, ”togs om hand av den numera framlidne Cornelius van Rooyen från Plumtree, en man känd för sin myckna vänlighet, förnuft och stora djurkännedom. Det kan med rätta sägas att van Rooyen gjorde mer för att sprida kännedom om denna ras än någon annan. Han var egentligen bonde men tillbringade större delen av sitt liv med att jaga i Rhodesia, antingen ensam eller som ledare för jaktsällskap från England. Under senare delen av sitt liv upptogs hans tid helt av att fånga och leverera djur till olika zoologiska anläggningar.”

”Att se honom ge sig av på en jaktexpedition var en upplevelse. Först hans vagnar och oxspann, så en flock med kor vars mjölk skulle uppehålla livet på de vilda djurbarn han skulle fånga, så hans hästar – de bästa i landet – och sist men inte minst, hans hundar samt allt annat som behövdes för att klara sig ute i vildmarken sexmånader eller längre.”

”Det är inget att förundra sig över att en hundras, uppfödd och tränad av en sådan man under hela hans liv, till sist blev berömd. Få personer hade en så naturlig hand om djur och ingen hade bättre tillfälle att träna dem, inte heller fanns det bättre omständigheter där lagen om ‘att endast den starkaste överlever’ kunde praktiseras. Ja, endast den starke överlever och naturligtvis blev detta att köpa en lejonhund uppfödd av van Rooyen något synnerligen eftertraktansvärt.”

C H Edmonds, äldste veterinärkirurg i södra Rhodesia, vars värdefulla vittnesmål jag här återgett i sin helhet, bör dela äran av att ha fått fram en så pass homogen och framsynt standard för rasen med herrarna Barnes och Durham. Denne veterinär, med över 30 års erfarenhet av rasens utveckling, hade som få kunskap om vad det betydde att föda upp hundar trots förekomsten av valpsjuka och gallfeber i tider då varken vaccin eller antibiotika existerade. Han kände väl till vad som kunde hända i ”bushen” och vilka skador ett lejon eller annat storvilt kunde åsamka ett hundkoppel.

Under det här besöket i Rhodesia träffade jag även B W Durham. Vad han då berättade för mig har senare styrkts av hans artikel 1950 i den sydafrikanska kennelklubbens tidskrift. Låt oss lyssna till hans berättelse:

”Den största äran, och kanske t o m den enda, av att ha fått fram en rasstandard och få den erkänd av den sydafrikanska kennelklubben, bör tillfalla F R Barnesfrån Figtree – senare bosatt i Bulawayo. Jag tror det var 1922 som Barnes lät skicka runt en skrivelse till ägare av ”ridgebacks” och ”lejonhundar” allt eftersom man kände till dem. Han bad dem ta med sig sina hundar till ett möte som skulle hållas på Bulawayos kennelklubbs utställnings andra dag. Ett möte där man skulle försöka formulera standarden för att senare få den erkänd av den sydafrikanska kennelklubben.

”Uppslutningen måste ha glatt initiativtagaren. Ett stort antal ägare ställde upp med drygt 20-talet hundar – jag var också inbjuden. Dessa hundar var av alla typer och storlekar. Allt ifrån vad man kan kalla småvuxna grand danois till små bullterriers. Alla färger fanns representerade men mest var det röda och brindels.”

Man kom överens om att bilda ett uppfödningssällskap och så frågade Barnes efter förslag till rasstandard. Ägarna var ovilliga att träda fram, var och en höll ju på sin hundtyp. Till slut tog en åskådare med lite kännedom om rasen fram en hund och föreslog att man som standard skulle anta dennes storlek och typ. Han föreslog ett annat exemplars hals och huvud, en tredje hunds framben och tassar och genom att på så sätt utnyttja sig av cirka fem hundar fick han fram vad han ansåg man skulle sikta på vid en framtida uppfödning.”

”Några dagar senare sammanställde Barnes standarden och en klubb bildades. Barnes’ standard antogs och denna, med undantag för några få förbättringar och ändringar, är den standard som används än idag.”

Vi är skyldiga den blygsamme Durham mycket, men eftervärlden bör också få veta sanningen. Den ”åskådare” som talas om i texten ovan, var ingen annan än just Durham som vi, tillsammans med herrarna Barnes och Edmonds, har så mycket att tacka för.

Vad beträffar ”lite kännedom om rasen” kan vi referera till ytterligare ett vittne, herr
T McQueen, redaktör för den sydafrikanska kennelklubbens tidskrift. I en ledare skrev han en gång: ”Herr Durham är utställningsdomare med behörighet att döma alla raser, den ende rhodesiske domaren med en sådan behörighet. Han har åratals erfarenhet av hundar och utställningar i Rhodesia – ända från det att utställningar överhuvudtaget började hållas – och han har upplevt rasens utveckling fram till den attraktiva hund den är idag. ”

Här kan jag föreställa mig att en person som inte känner till djuruppfödning särskilt väl, skulle skaka på huvudet och säga ”byracka” om han såg den brokiga samling hundar som samlades vid detta första möte. Men innan vi fäller omdömen låt oss se tillbaka lite på djuruppfödningens historia och genom detta samla mod.

R.B. Kelly skriver i sin bok ”Djuruppfödningens principer och metoder”: ”Shorthornboskapen har ett kosmopolitiskt förflutet – i detta avseende är de inte unika. Man kan härleda dem från infödd engelsk boskap, importerad romansk samt holländsk och ändå sägs de idag vara så typiskt engelska som någonsin Westminster Abbey.”

Samma sak för Rhodesian ridgebacken. Den anses idag vara lika typiskt sydafrikansk som springbocken och impalan, vilka har funnits på våra slätter sedan urminnes tider. Ridgebacken passar in i historien lika väl som den boskap som boerna en gång förde med sig. Det är riktigt att se det på det sättet ty bådas förfäder – Hottentotthunden och Zebu-boskapen – kom till oss långt norrifrån.

47 år efter det att Helms hundar kom till Rhodesia skapades alltså standarden för denna nya ras. Jämfört med människans generationsväxling är tiden kort, men om man betänker att hundens generationsväxlingstid är två år betyder det 23 generationer. Den där blandade samlingen hundar var alltså avkomma till en lång rad gamla ”krigare”. Varje föregående generation hade klarat av den hårda skola ur vilken den som inte kunde tävla med Jock of Bushveld inte klarade sig.

De hade dessutom ärvt en egenskap utan vilken de skulle ha gått mot en säker död. Ingen kunde tävla med dem i konsten att ställa lejon. Det stora kattdjurets rytande slår människa och djur med fasa. Bara lejonets lukt är tillräckligt för att få de flesta hundar att råka i panik. Lejonet är magnifikt i sin vrede och anfaller med en hastighet som knappast ögat hinner uppfatta.

1942 hade jag nöjet att visa en amerikansk ambassadör Kreugers nationalpark. Sent en eftermiddag råkade vi där på fyra lejon som var ute efter en måltid. Vi stannade i en glänta på ca20 meter. Två av lejonen försvann ner mot en flod i närheten men de andra två väntade på vägen ca20 meterframför oss bakom några låga buskar. De kröp hukande med spända muskler och den enda rörelse vi kunde urskilja var några lätta darrningar i svanshåren och i de väldiga tassarna som dolde de stora klorna på väg ur dessa. Vi höll andan och väntade under några ögonblick av olycksbådande tystnad.

Ett lätt prasslande i löven och en kvist som gick av tillkännagav så ankomsten av en annalkande impala på väg in i gläntan. Impalan tycktes ha vingar när den graciöst flög genom buskarna på väg mot en hotfullt lurande död. Den verkade aldrig vidröra marken. Två gulbrunfärgade slag mitt i språnget och så var allt över. Exakt hur det hände hann jag aldrig se. Ingen mänsklig mördare hade kunnat bringa någon döden så snabbt.

Ridgebacken, ensam eller i grupp, spårar helt tyst fram till lejonets kula och först när den upptäcker sitt villebråd säger den till. Så plågar den lejonet genom att störta fram och åter mot det i ideliga skenanfall, precis utom räckhåll för de skräckinjagande, huggande klorna – med samma nonchalans som hos en matador. På detta sätt retar och tröttar han ut det majestätiska djuret, rasande över denna fräckhet och utmattad av att försöka bli av med de ideliga störningarna. Till slut företer lejonet ingen annan anblick än den av sårad stolthet.

Ett sådant uppträdande förutsätter ett mod av speciell sort, sällsynt vighet och ett övernaturligt omdöme. Det finns ingen hund som kan anfalla och döda ett lejon, men för ett koppel ridgebacks är det ingen konst att ta sig an mindre ”köttstycken” som leoparder, lodjur och mindre djur. Två hundar ur min tidigare uppfödning dödade två lodjur i rad. En fantastisk uthållighet, högt utvecklad försvarsinstinkt, bra ögon och utmärkt luktsinne gör dem till ett nöje – och ett stöd – att ha med sig på stäppen.

Herr G.J. van der Merwe från Heilbron (Oranje-fristaten i nordöstra Sydafrika/övers anm), mer känd som ”Oom Kaalkop”, har jagat med ridgebacks i många år nu. Han föredrar att bara ha med sig en hund. Hans erfarenhet har lärt honom att två eller flera ridgebacks, som i upprepade skenanfall störtar fram och tillbaka runt lejonet, gör det svårt att skjuta utan att riskera hundarna. En hund räcker bra för att ställa ett lejon.

Det var i juli 1954 som jag fick höra honom, i Tuli Block i Bechuanaland, berätta om sina lejonjakter. Han satt i en korgstol under ett skuggande träd och kunde utmärkt minnas varenda en av de nio tillfällen då hans gamla favorit Leeuw hade ställt lejon för honom.

När spåret blev färskare blev Leeuw försiktigare. Tyst arbetade han sig fram mot vinden för att försäkra sig om en riktig position. Till slut kom han i ett dödläge, med höjd framtass väntar han och samtidigt ger han sin husse tillfälle att ställa sig i läge och göra sig beredd. Kalkylerande och iskallt, nästan okynneslikt, kastar han sig så in mot lyan och får lejonet i rörelse. Trotsigt – och med framgång – utmanar han lejonet på en kamp om påhittighet och uthållighet ute i det fria.

Åtta gånger hade han på detta sätt hållit lejonet på plats, alla gångerna undkom han oskadd. Men han började bli till åren kommen. Den gamle gladiatorn måste lita mer på sin erfarenhet än till sin vighet när han ringade in sitt nionde lejon vid stranden av Limpopo. En nedhängande gren var i vägen för honom när lejonet slog till och obarmhärtiga klor borrade upp hans bröst och slet sönder en lunga. Nästa morgon var han död. Han är nu begravd i sina forna jaktmarker.

En hanhund av min uppfödning, Kaptein, skulle ha blivit Leeuws efterträdare. Men redan som unghund visade han sig för modig när han tränades att ställa lejon. Kaptein fick stanna på farmen vid en av dess utposter och han dödade ett flertal sjakaler och fullvuxna babianhannar. Den gamle infödingen Scot, som berättade dessa bragder för mig, kände enbart beundran för denna hund som, enligt honom, dog alldeles för tidigt. Nära utposten vid boskapsinhängnaden fanns en liten stuga vars gräsbevuxna tak helt nyligen hade ramlat ihop. Denna lilla byggnad hade en gång fått tjänstgöra som skydd åt två infödingar som tjänstgjorde som herdar på farmen. En eftermiddag hade i de närheten av denna utpost hittat en lejonunge som Kaptein genast hade dödat. De var oförsiktiga nog att flå ungen och ta med sig skinnet till stugan.

På kvällen kom det rasande lejonparet fram till stugan i sitt sökande efter sin unge. Kaptein försökte köra iväg dem som han så ofta hade gjort när de oroade boskapen i närheten. Han inriktade sin uppmärksamhet på hannen vilket gav lejoninnan tillfälle att anfalla honom bakifrån och omedelbart döda honom.

Detta gav infödingarna frist att hinna söka skydd i stugan. De var dödsförskräckta och stugans dörröppning täcktes endast av ett torkat gnuskinn. Infödingarna klättrade upp genom taket och tog skydd på taknocken. Men lejonen hade fått utlopp för sin vrede. De släppte sin fiendes livlösa kropp25 meterfrån stugan och försvann i natten morrande förbannelser.

Upptäcktsresande Burchell träffade 1812 i Sydafrika på ett svartmanat lejon och här är hans berättelse om hur två av hans hundar dog:

”I detta ögonblick förstod vi att vi inte var helt fria från fara. Djuret verkade förbereda sig för anfall där han stod på en slänt bara några få meter ifrån oss. Men just då sprang hundarna modigt in emellan oss och lejonet, de omringade det och höll honom på plats med sitt våldsamma och bestämda skällande. Lejonet, medveten om sin styrka, förblev orörligt vid deras ljudliga attack och han stirrade istället på oss.

Vid ett tillfälle, när hundarna märkte att hans blick var riktad mot oss, närmade de sig hans fötter och det verkade som de faktiskt tänkte anfalla honom. Men de skulle få betala dyrt för sin fräckhet för, utan att förändra sin majestätiska och raka hållning i vilken han stod fixerad, rörde lejonet knappt på tassen och i nästa ögonblick hade jag två döda hundar. När han gjorde detta krävdes det så lite ansträngning att det var knappt man kunde uppfatta vad som dödat dem.”

Jag har gjort prov med flera ridgebacks uppfödda i stan. Prov där jag använt mig av lejonlukt i någon form, och alla hundar uppförde sig på samma sätt. Från det ögonblick de känner lejonlukten sätter de tyst igång att spåra liksom dragna av en oemotståndlig kraft. Men så fort de kommer fram till den buske där min hjälpreda är gömd (han sätter då igång och gör oväsen) ger sig deras djupa röster till känna och de sätter igång med sina skenattacker.

De verkar alla ha en särskild förmåga vad det gäller att kunna hoppa högt från stillastående. På bilden kan man se hur en av dem klarar ett drygt enmetershinder med massor av luft mellan. Han går nästan ända fram till hindret och så utan minsta ansträngning hoppar han rätt upp över det. Denna specialitet är av särskild vikt när det gäller att ställa lejon, leoparder och annat storvilt.

Låt oss inte förhastat dra slutsatsen att ställa lejon är deras enda egenskap. Deras blandning av förfäder har gett dem en växlande natur. Tillsatsen av labrador- och pointerblod har gjort det möjligt att träna en del till jakthundar (apport och sök). Detta är intygat av en av rasens pionjärer.

Helt nyligen skrev doktor Andrew of Tunrbull, Vancouver, British Columbia, till herr Jack Bockock och berättade om sin ridgeback: har visat sig vara en utmärkt apportör av änder, fasader och vaktel och dessutom är han faktiskt riktigt bra på att kunna stöta upp fåglarna …”

Jag känner till två fall där man använt ridgebacks till att driva boskap till beten och hämta hem dem igen. Vad det gäller det ena fallet skulle hunden samla ihop och ta hem mjölkkorna men lämna kvigorna kvar på betet.

Visserligen är en bra ridgeback inte så snabb som en greyhound på kortare sträckor, men de har en fantastisk kraft på längre sträckor. Det finns flertal exempel på hundar som ensamma sprungit ikapp och dödat sjakaler vilket är ett fint bevis på i vilken utsträckning de kombinerar dragen av snabbhet och uthållighet som krävs i standarden.

Som vakthundar är de trogna och visar en högt utvecklad beskyddarinstinkt. En god väns fru blev nyligen något chockad av uppförandet hos deras ridgeback när den vänligt men bestämt tog tag i handleden på den herre som besökte henne då hon var ensam hemma – på gammalt sydafrikanskt maner hade han bara tänkt hälsa på henne genom att ta i hand. När chocken hade lagt sig kunde hon mer uppskatta värdet av sin hunds beskyddarinstinkt. Förresten – den hunden är inte till salu!

Liksom förr i tiden bredvid boskapsvagnarna och vid jägarnas lägereldar och nu vid gårdarna och i städerna är dessa hundar herre över vad som än anförtros dem. Besökare kan bara komma in efter att ha fått tillstånd och det efter de först modigt har utmanats och eventuella ”rekommendationer” noggrant har genomgåtts via nosande och liknande uppförande. Anskaffandet av en ridgeback är den bästa investeringen när det gäller att försäkra sig mot fridstörare.

En del människor är förståeligt nog rädda för en hund som rusar emot dem. Det enda man ska göra är att stå stilla tills hunden undersökt färdigt, säga några lugnande ord och sen modigt gå fram och knacka på dörren.

Jag ska ge några slumpvis utvalda exempel på ridgebackens beskyddarinstinkt:

 

(Ur Sunday Times den 23 januari 1955):

Klokheten hos hunden Midor, korsning mellan bullterrier och ridgeback, räddade hans unge husse, 19 månader gamle Robert från att dödas av tåget på linjen mellan Salisbury och Bulawayo.

En dag i förra veckan gick Robert tillsammans med Midor hemifrån med en skottkärra för att hämta ben hos slaktaren. För att komna dit var de tvungna att gå över järnvägsspåren. När Robert var på väg fastnade hans skottkärra mellan spåren.

Ett tåg skulle just passera och lokföraren gjorde förtvivlade försök att varna med tågvisslan i hopp om att skrämma bort barnet från spåren. Men Robert stod kvar och kämpade med skottkärran.

Trots att Midor var oroad stannade han bredvid sin husse. Så när tåget vara var cirka 25 meter ifrån dem kastade sig hunden mot Robert så att pojken knuffades av spåren och hoppade så själv undan. I nästa ögonblick krossades skottkärran.

Tåget stannade ett 50-tal meter senare. Lokföraren gick tillbaka och där bredvid spåren hittade han pojken som bara hade fått några lätta skråmor. Midor stod alltjämt vid hans sida.

Ja, de är verkligen mycket fördragsamma och förtjusta i barn. En gång när en storm drabbade Roodeport 1948 uppträdde den renrasiga ridgebacken Brutus på ett liknande sätt. Han knuffade ner en tolvårig flicka och lade sig själv över henne när en stenbumling kom farande. Slaget av stenen tog hunden emot med sin egen kropp. Flickan undkom oskadd.

En ren händelse eller bevis på beskyddarinstinkt? Vad man än föredrar att kalla det så är sådana här saker inte ovanliga. Familjen Grobler t.ex. satt en gång och vilade på sin gräsmatta. Deras hund, en ridgebacktik, låg och stirrade beundrande på matte med sina bärnstensfärgade ögon. Så, utan förvarning kastade hon sig över mattes fötter och utan att någon hade hunnit blinka hade hunden slitit sönder en livsfarlig kobra. För den riktiga gårdshunden är sådana händelser daglig rutin. För Groblers hund var de vanliga. Hon hade sprungit ikapp och dödat ett otal sjakaler och skadade hjortar undkom henne aldrig.

I bushen hamnar många jagande hundar flera kilometer från sin husse när de förföljer ett skadat vilt eller en sjakal och då måste de kunna hitta hem själva. ”Ooom Kakops” hund Skilpad brukade spåra sårade hjortar. När han hittat och eventuellt fällt hjorten återvände han för att hämta dit sin husse. Vid de tillfällen när det också var nödvändigt att hämta dig en jeep för att kunna ta hem hjorten – då hjorten låg för långt bort för att kunna bäras hem – låg Skilpad kvar bredvid hjorten och väntade tills husse återkom.

Den jakthund som inte kan hitta hem ur främmande marker är värdelös och gör verkligen inte någon reklam för rasen.

För några år sedan togs en hund från Standerton (i södra Transvall) till Westminster i Oranje-fristaten. Där bands hunden men den lyckades göra sig från kopplet och försvann. Tre månader senare dök han upp på trappan till sitt forna hem i Standerton drygt 40 mil därifrån. Hunden var mager och uttröttad och enstump av det avgnagda kopplet hängde fortfarande kvar i halsbandet.

Här är en annan berättelse om en hund som återvände till sin första kärlek. Den publicerades i Sunday Times den 6 februari 1955:

En hund som försvann för 18 månader sedan kom i veckan tillbaka hem till Uitenhage. Det var i augusti 1953 som herr Andrew Theocarides upptäckte att hans 9 månaders ridgeback hade försvunnit. Med polisens hjälp sökte man i stadsdelen men utan resultat.

Nu har alltså Rex dykt upp igen. Herr Theocarides var borta i ett ärende när hans hund kom haltande in på hans café. När Theocarides kom tillbaka kastade sig hunden över honom och överöste honom med våta slickar. Caféägaren tror att hunden stulits och förts till en avlägsen farm. Tassarnas trampdynor var skadade och hunden var mycket trött vilket visar på att Rex måste ha vandrat en bra bit.

Ridgeback glömmer inte kärlek och förståelse. Lika lite glömmer han hård behandling. Om ett förhållande mellan människa och hund ska bli bra beror det helt på människan. I hunden har människan ett formbart material med möjligheter som varierar med individen, möjligheter som aldrig helt utnyttjas. Med tanke på detta reservförråd av möjligheter är jag övertygad om att den som en gång ägt en ridgeback som fått en hygglig chans att utveckla sin personlighet, inte gärna vill vara utan en.

 

SonjaBreed history